Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Portrait de Caroline Bonaparte | The Skater | Die od | Fashionable marriage groups count the death of painting | Capela da Graca |
Related Artists:
Louis Abrahams
1839?C1918
Boris Kustodiev
1878-1927 Russian Boris Kustodiev Galleries The Russian Revolution of 1905, which shook the foundations of society, evoked a vivid response in the artist's soul. He contributed to the satirical journals Zhupel (Bugbear) and Adskaya Pochta (Hell??s Mail). At that time, he first met the artists of Mir Iskusstva (World of Art), a group of innovative Russian artists. He joined their association in 1910 and subsequently took part in all their exhibitions. In 1905, Kustodiev first turned to book illustrating, a genre in which he worked throughout his entire life. He illustrated many works of classical Russian literature, including Nikolai Gogol's Dead Souls, The Carriage, and The Overcoat; Mikhail Lermontov's The Lay of Tsar Ivan Vasilyevich, His Young Oprichnik and the Stouthearted Merchant Kalashnikov; and Leo Tolstoy's How the Devil Stole the Peasants Hunk of Bread and The Candle. In 1909, he was elected into Imperial Academy of Arts. He continued to work intensively, but a grave illness??tuberculosis of the spine??required urgent attention. On the advice of his doctors he went to Switzerland, where he spent a year undergoing treatment in a private clinic. He pined for his distant homeland, and Russian themes continued to provide the basic material for the works he painted during that year. In 1918, he painted The Merchant's Wife, which became the most famous of his paintings. The Merchant's Wife, (1918).In 1916, he became paraplegic. "Now my whole world is my room", he wrote. His ability to remain joyful and lively despite his paralysis amazed others. His colourful paintings and joyful genre pieces do not reveal his physical suffering, and on the contrary give the impression of a carefree and cheerful life. His Pancake Tuesday/Maslenitsa (1916) and Fontanka (1916) are all painted from his memories. He meticulously restores his own childhood in the busy city on the Volga banks. In the first years after the Russian Revolution of 1917 the artist worked with great inspiration in various fields. Contemporary themes became the basis for his work, being embodied in drawings for calendars and book covers, and in illustrations and sketches of street decorations. His covers for the journals The Red Cornfield and Red Panorama attracted attention because of their vividness and the sharpness of their subject matter. Kustodiev also worked in lithography, illustrating works by Nekrasov. His illustrations for Leskov's stories The Darner and Lady Macbeth of the Mtsensk District were landmarks in the history of Russian book designing, so well did they correspond to the literary images.
Marin, John
American Painter, 1870-1953 American painter and printmaker. He attended Stevens Institute in Hoboken, NJ, and worked briefly as an architect before studying at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts in Philadelphia from 1899 to 1901 under Thomas Pollock Anshutz and Hugh Breckenridge (1870-1937). His education was supplemented by five years of travel in Europe where he was exposed to avant-garde trends. While abroad, he made etchings of notable and picturesque sites